Överallt
Den där doften som du vet bara är hans och ingen annans. Som sätter sig i huvudkuddar, påslakan, väggarna taket och allt annat där dofter kan tänkas bosätta sig.
My love is gone
SÅ
6 månader
-
Om jag skulle dö imorgon
Vad skulle du göra om du fick reda på att du skulle dö imorgon? Jag vet inte varför men av någon konstig anledning har den frågan diskuterats längst mitt tunna livs gång. En återkommande fråga, kanske för att människor gillar att sätta perspektiv på livet och på vad som egentligen är viktigt. Vilka vänner skulle du vilja se om du bara hade 24 timmar kvar att leva tillexempel.
Det är egentligen förfärligt att kategorisera vare sig familj eller vänner.
Kanske skulle det bli som ett väntrum till sjukhuset.
”Nu har ni alla vars 15 minuter med mig. Daniel du får 30 för du är är ändå min pojkvän..”.
Alla har en lista och jag hoppas du vet vilken lista jag pratar om. Vare sig den finns i huvudet, hjärtat, på datorn eller på en servett någonstans så finns den. Saker som du helt enkelt måste göra innan du dör.
Jag har skrivit många sådana lister och tappat bort varenda en.
Hångla med Håkan Hellström, hoppa bungyjump, adoptera minst ett barn, skänka hälften av min lön till välgörenhet, prova röka på, resa till New York osv. För många tar den liksom aldrig slut och inte för mig heller.
Kanske skulle det bli så som ett väntrum. Jag hade iallafall varit med min familj och mina vänner såklart. Och sen tagit första bästa flyg till min pojkvän som bor i Holland. För om jag ska dö så vill jag faktiskt dö hos honom.
Du
Jag älskar att ligga naken bredvid dig. När solen tittar in igenom fönstret och vi inte säger några ord alls. Jag älskar att känna din kropp mot min när du stryker håret och ta bort det från mina ögon.
Saknad
Svaret är givetvist ja,men en aning tveksamhet är där nog.
För många misstag, för mycket jag lovar som bara runnit ut i sanden.
Antar att det är upp till dig om du vill leva nu eller inte.
Ibland så
Konstens konstiga sidor
Konst är ett begrepp som för mig varit oförståligt. Meningen med konst, min egen påverkan av konst och konst i allmänhet. Begreppet; vad är konst? Jag tror inte det går att definiera konst. Konst är personligt och oberoende på vad andra människor tycker och tänker. Har du en tillräckligt bra idé om någonting kan det från ditt perspektiv ses som konst men för mig något helt annat. Konst definieras av människor som antingen skapar den eller hittar den. Men har inte själva konst hysterin gått lite över gränsen? Ibland känns det som att en känd konstnär kan peka på en symmetrisk sandslipad sten och säga ”konst, detta är konst” så blir stenen värd hur mycket pengar som helst.
Jag har mycket fördomar om konst. Överklassmänniskor med bruna polotröjer som diskuterar Jean Copleins senaste verk med en väldigt kulturell ton. Jag tror till viss del att mina fördomar stämmer. Eller fördomen om att överklassmänniskorna behöver någonting att spendera en del av sin förmögenhet och köper därför verk för flera miljoner kronor. Fast sen tror jag också att det finns konstsamlare som lever för sinsamling likadant som jag sparar alla biljetter och kort jag får. Min samling är dock värd en oväsentlig summa men för mig betyder den hela världen.
Men jag tror också att konst är så mycket mer. Det beror helt klart på vad konst är för dig men om du räknar in teater, musik, målningar skulpturer osv berör konst varje individ på något sätt hela tiden. Ordet konst är alldeles förstark förknppat med Mona Lisa, oljemålningar och polotröjer. Det är så mycket mer. Street preformance, hur mycket som helst egentligen. Frågar du mig tycker jag tillexempel att Factory Girl som är en film om Andy Warhol är den bästa konsten för mig. Inte just för att Andy Warhol är med i den utan för hur den är gjord. En människa som inte är konstnär kan omöjligt ha skapat en sådan film. Den är... helt orolig. Vinklarna, scenerna, skådespelarna allting är i perfektion och det anser jag vara konst. Men är det inte så? Att det som för mig är helt självklart tillhör kategorin konst kan du hålla för öronen, blunda och skrika, ta väck det förfan.
Det är ungefär som med ett klädesplagg, var och en får ha sin åsikt men om du sedan håller med är en helt annan sak.
Men vilken uppgift har egentligen konsten för vårt samhälle? Återigen är det en tolkningsfårga på vad som egentligen är konst. Men låt oss säga att det är musik, teater, målningar, skisser, street art, skulpturer.... där går jag igenom allting som berör oss dagligen. Men då kan du slå tillbaka och säga, jag lyssnar inte på musik, kollar aldrig film/teater och går aldrig på konstutställningar. Men faktum är att du påverkas så mycket mer än du tror. Musiken i matafären, graffitin med ordet ”kuk” på sätena i bussen (om det nu är konst..?) osv. Vårt kulturella samhälle bygger på konst och konsten bygger på kulturen, knepigt?
Då är frågan, hur jag kommer se på konsten om tio år. Hur ser vi på konst idag och hur ser vi på den längre fram? Tar vi utställningar Warhol & Basquiat är det en tidlös konstform som aldrig blir omodern. Det är en konst som tilltalar såväl indieungdomen som farmor 70+. Det är klart att det kommer finnas olika konstnärer som poppar upp som idol deltagare och är stjärnor för en vecka men det är ovanligt att någon verkligen betar sig in i oss och sätter ett spår. Oftast behöver de dö först.
Jag kommer alltid stolt säga att jag inte gillar konst. Och med det menar jag Mona Lisa konst eller sten konst där någon hittat något som liknar något som blir värt mycket för att personen hittade det och sa ”kolla, konst”. Men egentligen älskar jag konst överallt annat. Och jag antar att jag får ge den andra sortens polotröjer, överklassmänniskor konsten en chans, som med allt annat här i världen. Om jag skulle vilja vara förnurlig nog hade jag avslutat min krönika med en häftig avslutning, grymt massa akademiska ord och en häftig touch som innehåller renässansen, romantikens och filosofernas tycke och tänkte på konst. Men riktigt det spåret vill jag inte gå in på. För just den avdelningen lämnar jag till människorna med polotröjerna. De får gärna diskutera om Mona Lisa är en man, realismens påverkan och kartlägga varje detalj av Leonardo Da vinci liv. Det gör mig inget, men det är heller inget som jag tänker förstå mig på. Jag lämnar de akademiska orden till de intresserade så kan jag fortsätta med min konstform (Dirty Dancing och Håkan hellström tillexmpel). För säger jag att Dirty Dancing är konst då är det väl det? Isåfall är jag nog den mest konstnärliga människan jag vet.
Cause I hade the time of my life
.
Och jag vill frysa dena här stunden
Jag gick upp och la mig i din säng. Släckte ner i rummet, satte på sorglig musik och lade mig ner i sängen. Det var som om allting brast. Tårarna varvade med snyftningar och hela världen var kaos.
Så kommer du in genom dörren lägger dig försiktigt bredvid mig. Pussar mig längs armen, ner mot nacken och viskar
"what's hurting you love, tell me what's bringing you down, please I need to know".
Orden blandas med varandra och du hör förmodligen inte mycket alls av alla snyftningar.
"everything it's everything. I don't wanna leave you on monday, I don't wanna be happy for eleven days and then miserble for 30. I love you to much.. How can I ever want you to leave your family, to leave this."
Så säger du det som ordnar det mesta.
"I'm not leaving my family behind, I'm going to create a new one"
Så hånglar vi försiktigt.
Så hinner jag inte säga något mer förrän du kramar mig hårt och det känns som om det bara finns det vi finns i nu.
Så pratar vi om viktiga saker. Och jag gråter. Jag gråter något så fruktansvärt och du tar hand om mig. Stryker mig över ryggen, pussar mig i nacken och håller min hand.
Jag vill att du ska lova att du aldrig kommer lämna mig. Något som ingen kan lova någonsin.
"I'll be with you as long as you want me". Så tänker jag, at jag vill ha dig alltid.
Sen ligger vi där i flera timmar. Vi säger inte mycket utan mina tårar rinner och du torkar dem.
Och jag kan inte med ord beskriv hur kär jag är i dig.
Sitt stilla för i helvete
Så sitter du där på cafeét en aning ofukuserad för du vill gå därifrån, du mumlar något om servitrisen. Och jag vill egentligen skrika. Nej sitt ner för i helvete. Låt mig ha denna stunden. Låt mig få stirra på dig.
Är så jävla in i helvetes kär i dig, rent ut sagt.
Det är dig jag vill ha, bara dig.
En bild säger mer än tusen ord.
Sometimes when I wake up, I'm sure you next to me. Realizing you don't tears me up inside, like nothing else. Knowing we gonna figh the distance, fight everything is worth every pain.
Skratta, det är vad jag kommer göra
Du får ett liv, sluta slösa bort det.
Du, det är du som spelar roll.
Huvudet snurrar, det snurrar fort. Tankar blandas med minnen och hon har svårt att hålla isär verklighet och fantasi. Ibland är fantasin bättre än verkligheten så hon tillåter sig inte att drömmar för mycket. Alldeles lagom faktiskt. Tre veckor. 21 dagar för att vara exakt och många timmar som hon tillfället i akt inte tänker klura ut siffran på. Så länge hade de känt varandra. Oväsentligt. Alldeles.. alldeles för lite. För visst finns det en bok som säger att man inte kan bli blixt tonårsförälskad på 21 dagar. Det går liksom inte.
Hon trummar på bordet som hon sitter vid. Ett café. Stans bästa faktiskt. Huvudet känns tungt. Prat och skratt blir till mummel och ansiktsuttrycken på människorna omkring henne rör sig i slowmotion. Hon försöker hänga med. Skratta åt rätt saker le år de rätta människorna samtidigt som hon försäker kväva alla känslor. Alla miljarder tusen olika känslor som bombarderar henne som nålar. Alla känslor som hon aldrig känt förut och som hon inte har någon aning om var hon ska göra av dem. Hon vill gråta, hon vill gråta så jävla mycket men vill inte att känslorna ska vinna, hon måste vara stark. Men stark för vem då?
Hon får många menande blickar, några lösa kramar och flera ”jag förstår hud du känner leende”. Till och med ett, ”jag förstår att det är jobbigt” prat. Men hon besvarar ingenting.
Runt henne sitter det säkert tio personer, de flesta är hennes närmsta vänner men ändå känner hon sig så missplacerad. Ungefär som när någon tappar ett glas i en stor folksamling och ingen egentligen ser något, utan några skämiga blickar vandrar längs rummet och på golvet sitter någon och försöker plocka upp det som gick i sönder.
Skälet till att hon sitter där med tusen miljarder olika känslor, med gråten i halsen och ett leende lika jobbigt som ett maraton är helt enkelt att han har åkt.
Det är som den bästa och mest löjliga tonårskärleken i den halvbraiga filmen.
Hon fann kärleken och nu har den åkt.
Hon har övervägt orden ”jag älskar dig” flera gånger om de sista dagarna men känner att det vore omöjligt. Nu vill hon verkligen har den där boken som säger vad hon ska känna, som beskriver vad känslorna betyder och hur i helvete hon hanterar dom.
Hon ville säga det när han gick ut ur dushen med handduken slarvig runt magen och ögon som inte fattar någonting alls. Ögon som undrar ”vad är det, vad glor du på?” och då ville hon bara skrika DU, DET ÄR DU, DU DU DU DU DU HELA TIDEN. Men istället gjorde hon en grimas likt ett frågetecken och ryckte på axlarna.
Eller när han sa ”jag är förälskad i dig” lika casual som skicka smöret. Och hon blev ställd och upplevde magsurr på ett behagligt sätt men blev mer rädd än hon varit någonsin. För vem säger egentligen så till någon. Två veckor hade det gått då. Så töntigt tyckte hon hela tiden. Och det är faktiskt sanningen. Så otroligt, jävla skit töntigt.
Sluta dröm och väx upp, ungefär så. Men när han gick ifrån henne och hon inte visste om det var för gott eller inte, för de hade inte bestämt någonting alls. Då visste hon. Det är ju förfan han, det är ju förfan han och ingen annan, berättade kroppen för henne.
Anledningen till varför de inte bestämde något mer än ”it’s complicated” status på facebook var att de nog inte visste. Tänk så var det bara sommaruset, ciggröken, chillkröken och den pirriga känslan att tycka om någon som var allt. Men hon insåg när han åkte att så inte var fallet. Det enda hon hade var just ”it’s complicated” på facebook, ”I’m gonna text you when I get home” och en brun gammal t-shirt som han glömt. Så satt hon där på cafét. De skickade blygsamma sms till varandra. Så skickade han ”Darling I go fucking crazy for you, I’m so in love with you leaving hurts in every bone”. Och alla tusen miljarder känslor formades till en. Det kommer lösa sig. Hon skrattade med de andra runt borden i deras blygsamma skämt, släppte vännens hans som hon höll i och visade smset för bästa vännen. Det kommer lösa sig, jag sa ju det!, sa bästa vännen.
Hon log för sig själv men svarade inte. Ungefär som en liten sms bitch slap skrev hon tillbaka ”sms när du är hemma”. Det kändes skönt, som om hon hade kontrollen.
När hon kom hem sen på kvällen fanns det en förfrågan på facebook om ”relationship”. Det låter säkert extremt töntigt, vilket det i sig är. Men när man förklarar inför 400 vänner att man är förälskad i någon då kan man helt enkelt inte ge upp, det går inte. Då måste man kämpa. Så vid middagsbordet skrev hon ”I’m gonna fight for you” och accepterade relationsförfrågan.
Hon visste inte då om de överhuvudtaget skulle ses igen, men att de var tillsammans var ett faktum. För hon insåg att hon inte ille ha någon annan, och vad är de meningen? Hon vill ju ha honom även om de bor två länder ifrån varndra, ca 89 mil och flera broar eller byten med tåg. För hon sket i det, hon sket i allt faktiskt. För hon var förälskad. Och inte bara vilken förälskelse som helst, utan den där brutala, underbara och omtalade tonårsförälskelsen, och den kan hon inte bara ge upp, eller hur?