sivip

Under middagen funkade inte det vanliga, jag satt tyst som en mus, åt för lite och undvikte att kolla dig i ögonen. Du visste att något var fel, såklart visste du det.

Jag gick upp och la mig i din säng. Släckte ner i rummet, satte på sorglig musik och lade mig ner i sängen. Det var som om allting brast. Tårarna varvade med snyftningar och hela världen var kaos.

Så kommer du in genom dörren lägger dig försiktigt bredvid mig. Pussar mig längs armen, ner mot nacken och viskar
"what's hurting you love, tell me what's bringing you down, please I need to know".
Orden blandas med varandra och du hör förmodligen inte mycket alls av alla snyftningar.
"everything it's everything. I don't wanna leave you on monday, I don't wanna be happy for eleven days and then miserble for 30. I love you to much.. How can I ever want you to leave your family, to leave this."

Så säger du det som ordnar det mesta.
"I'm not leaving my family behind, I'm going to create a new one"
Så hånglar vi försiktigt.

Så hinner jag inte säga något mer förrän du kramar mig hårt och det känns som om det bara finns det vi finns i nu.
Så pratar vi om viktiga saker. Och jag gråter. Jag gråter något så fruktansvärt och du tar hand om mig. Stryker mig över ryggen, pussar mig i nacken och håller min hand.

Jag vill att du ska lova att du aldrig kommer lämna mig. Något som ingen kan lova någonsin.
"I'll be with you as long as you want me". Så tänker jag, at jag vill ha dig alltid.

Sen ligger vi där i flera timmar. Vi säger inte mycket utan mina tårar rinner och du torkar dem.

Och jag kan inte med ord beskriv hur kär jag är i dig.