Du, det är du som spelar roll.

 

 

 

 

Huvudet snurrar, det snurrar fort. Tankar blandas med minnen och hon har svårt att hålla isär verklighet och fantasi. Ibland är fantasin bättre än verkligheten så hon tillåter sig inte att drömmar för mycket. Alldeles lagom faktiskt. Tre veckor. 21 dagar för att vara exakt och många timmar som hon tillfället i akt inte tänker klura ut siffran på. Så länge hade de känt varandra. Oväsentligt. Alldeles.. alldeles för lite. För visst finns det en bok som säger att man inte kan bli blixt tonårsförälskad på 21 dagar. Det går liksom inte.

 

Hon trummar på bordet som hon sitter vid. Ett café. Stans bästa faktiskt. Huvudet känns tungt. Prat och skratt blir till mummel och ansiktsuttrycken på människorna omkring henne rör sig i slowmotion. Hon försöker hänga med. Skratta åt rätt saker le år de rätta människorna samtidigt som hon försäker kväva alla känslor. Alla miljarder tusen olika känslor som bombarderar henne som nålar. Alla känslor som hon aldrig känt förut och som hon inte har någon aning om var hon ska göra av dem. Hon vill gråta, hon vill gråta så jävla mycket men vill inte att känslorna ska vinna, hon måste vara stark. Men stark för vem då?

 

Hon får många menande blickar, några lösa kramar och flera ”jag förstår hud du känner leende”. Till och med ett, ”jag förstår att det är jobbigt” prat. Men hon besvarar ingenting.

Runt henne sitter det säkert tio personer, de flesta är hennes närmsta vänner men ändå känner hon sig så missplacerad. Ungefär som när någon tappar ett glas i en stor folksamling och ingen egentligen ser något, utan några skämiga blickar vandrar längs rummet och på golvet sitter någon och försöker plocka upp det som gick i sönder.

 

Skälet till att hon sitter där med tusen miljarder olika känslor, med gråten i halsen och ett leende lika jobbigt som ett maraton är helt enkelt att han har åkt.

Det är som den bästa och mest löjliga tonårskärleken i den halvbraiga filmen.

Hon fann kärleken och nu har den åkt.

Hon har övervägt orden ”jag älskar dig” flera gånger om de sista dagarna men känner att det vore omöjligt. Nu vill hon verkligen har den där boken som säger vad hon ska känna, som beskriver vad känslorna betyder och hur i helvete hon hanterar dom.

Hon ville säga det när han gick ut ur dushen med handduken slarvig runt magen och ögon som inte fattar någonting alls. Ögon som undrar ”vad är det, vad glor du på?” och då ville hon bara skrika DU, DET ÄR DU, DU DU DU DU DU HELA TIDEN. Men istället gjorde hon en grimas likt ett frågetecken och ryckte på axlarna.

Eller när han sa ”jag är förälskad i dig” lika casual som skicka smöret. Och hon blev ställd och upplevde magsurr på ett behagligt sätt men blev mer rädd än hon varit någonsin. För vem säger egentligen så till någon. Två veckor hade det gått då. Så töntigt tyckte hon hela tiden. Och det är faktiskt sanningen. Så otroligt, jävla skit töntigt.

Sluta dröm och väx upp, ungefär så. Men när han gick ifrån henne och hon inte visste om det var för gott eller inte, för de hade inte bestämt någonting alls. Då visste hon. Det är ju förfan han, det är ju förfan han och ingen annan, berättade kroppen för henne.

 

Anledningen till varför de inte bestämde något mer än ”it’s complicated” status på facebook var att de nog inte visste. Tänk så var det bara sommaruset, ciggröken, chillkröken och den pirriga känslan att tycka om någon som var allt. Men hon insåg när han åkte att så inte var fallet. Det enda hon hade var just ”it’s complicated” på facebook, ”I’m gonna text you when I get home” och en brun gammal t-shirt som han glömt. Så satt hon där på cafét. De skickade blygsamma sms till varandra. Så skickade han ”Darling I go fucking crazy for you, I’m so in love with you leaving hurts in every bone”. Och alla tusen miljarder känslor formades till en. Det kommer lösa sig. Hon skrattade med de andra runt borden i deras blygsamma skämt, släppte vännens hans som hon höll i och visade smset för bästa vännen. Det kommer lösa sig, jag sa ju det!, sa bästa vännen.

Hon log för sig själv men svarade inte. Ungefär som en liten sms bitch slap skrev hon tillbaka ”sms när du är hemma”. Det kändes skönt, som om hon hade kontrollen.

 

När hon kom hem sen på kvällen fanns det en förfrågan på facebook om ”relationship”. Det låter säkert extremt töntigt, vilket det i sig är. Men när man förklarar inför 400 vänner att man är förälskad i någon då kan man helt enkelt inte ge upp, det går inte. Då måste man kämpa. Så vid middagsbordet skrev hon ”I’m gonna fight for you” och accepterade relationsförfrågan.

 

Hon visste inte då om de överhuvudtaget skulle ses igen, men att de var tillsammans var ett faktum. För hon insåg att hon inte ille ha någon annan, och vad är de meningen? Hon vill ju ha honom även om de bor två länder ifrån varndra, ca 89 mil och flera broar eller byten med tåg. För hon sket i det, hon sket i allt faktiskt. För hon var förälskad. Och inte bara vilken förälskelse som helst, utan den där brutala, underbara och omtalade tonårsförälskelsen, och den kan hon inte bara ge upp, eller hur?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0