sivip

Okej.

En pungspark

 

 

Det är ungefär som att räkna ner till en pungspark.

Här är de olika stegen.

 

• Du vet om att du ska få en pungspark, men ignorerar det och tror att den inte kommer komma.
• Du förstår att den kommer.
• Du ser att den kommer.
• Du känner smärtan.
• Du behöver något som stillar smärtan.
• Du har ont i flera dagar.

 

Oftast tror jag att det bara är något som har hänt. Men plötsligt är alla andra dumma i huvudet. Jag manipulerar händelser och målar ut alla till djävular. Men då har jag inte ens förstått vad felet är.

Det brukar börja med att hag gråter hjälpöst till ett extreme homemakerover program. Tårarna trillar hjälpöst nerför min kind, eller trillar, de sprutar snarare. Jag sitter själv och snyftar i någon timme. Tänker på hur hemsk världen är.

 

Går jag in i något gör det 1000 gånger värre, bråkar mamma med mig blir jag 1000 gånger argare. Men fortfarande har inte den rätta tanken slagit mig.

Sedan kommer toalettbesöken. Mamma kallar mig för en höggravid kvinna. Jag är kissnödig konstant och någonstans mellan toalettbesöken brukar det slå mig.

 

Mensen. Den fruktade tortyr som återkommer en gång i månaden och stannar i nästan en vecka. När jag i det tillståndet är beredd på att den ska komma brukar smärtan inta. Jag brukar förklara för mina killkompisar att det är ungefär som att någon miniperson knyter en rosett av mina äggstockar. Efter smärtan kommer suget. Det är ungefär som en gravid kvinna som har cravings. Mitt är likt många andra tjejer i nöd choklad. Galna saker har jag gjort för den där jäkla chokladen.

Cyklat ner till affären i pyjamas, bakat kladdkaka halv två på natten och slickat kakopulver, (vilket inte rekommenderas då det är vidrigt). Runt denna perioden brukar omgivningen förstå.

Och sen.

Då kommer den.

Sen stannar den med smärtan, chokladbegäret och mitt humör till monster i flera dagar. Sen försvinner den. Trots att den har knackat på min port flera gånger nu blir jag lika förvånad då den kommer. Trots att jag har tecken lika tydliga som varningsskyltar ignorerar jag dem likt en rattfyllerist och kör på som vanligt. Men jag får akta mig för snart kommer den, krypandes och slår till. Eller det kanske snarare är omvärlden som får skydda sig?

Pappersnäsdukar, näsblod, gammal disk och unken svett. Det finns många saker som människor gör när ingen annan ser på. Vare sig det är läsa upp och ner, gå naken, klämma finnar eller röka inomhus. Vi människor är flockdjur. Designade för att passa in med varandra och upplärda att följa normer. Men är det inte så att bakom den finaste husfasaden gömmer det sig något beteende som skulle få folk att häppna. Tänk på det nästa gång du är avundsjuk på killen med den nya bilen. Förmodligen så torrjuckar han mot gosedjur eller drömmer mardrömmar om gigantiska teletubbies. Ingen är egentligen perfekt. Orena påslakan, fetisch för kolasås eller dille på chips med kaviar på. Alla har vi något, stort eller litet som vi helst inte vill att andra vet om. Du är helt enekelt inte ensam och du är inte dum i huvudet.

 

 

 

Jag minns inte riktigt när jag tog denna bilden. Antagligen var det en sådär fantastisk fin Kiviksmorgon eller en skit tråkiggrå jävla morgon där ingeting är bra.

 

Iallafall.

Jag minns att det var morgon. Du hade sovit hemma hos mig.

Antagligen delade du och jag på halva sängen och Ika tog den andra delen. Precis som det ska vara.

 

Kvällen innan hade vi legat och fnittrat om någonting. Vi pratade lite skit om en tjej och du smsade mycket med kille. Han smsade hela tiden och om jag inte misstar den kvällen för en annan kväll ville han att du skulle komma till honom men det sket du i.

 

Jag minns att vi sa godnatt flera gånger men att vi fortsatte prata ändå. Jag tyckte det var fint. Och även då jag var otroligt trött ville jag inte sova. Fast jag visste att morgonen klockan sex skulle vara som en häftig bakfylla av hembränt.

 

Jo, jag hade rätt. Vi var kanontrötta. Antagligen åt vi en rostmacka och somnade

på varandra under bussfärden. Förmodligen rökte vi inte vid m-huset utan vi fördrev de extra 10 minuterna på något annat sett. Metro var nog en favorit.

 

Iallafall. Jag minns under kvällen, natten när vi inte kunde sova, på morgonen när trötthetsbaksmällan kom och under bussresan att jag tänkte något i stil med,

Hon är så jävla bra.

 

Ja ungefär sådär kort och långt var det.

Du är så jävla bra.

De två ungdomarna satt mitt emot varandra på ett långt bord. Hon var hos han för första gången. Han presenterade henne som flickvän för föräldrarna och syskonen vilket hon inte hade något emot. I den stora familjen på fem syskon satt hon. Lite vilsen bland alla hamburgarebröd och dressingar. Fan tänkte hon, typisk jävla första mat. Det hamnade lite dressing på tröjan vilket hon snabbt torkade bort, ingen märkte något, tur!

Middagen var över snabbare än förväntat och formella frågor som familj, boende och skola besvarades. Det var en konstig känsla att sitta där tyckte hon. Hon sneglade över på det långa bordet och där satt han, hennes pojkvän. Ordet kändes bra i munnen. Hon tänkte det tre gånger för sig själv. Pojkvän, pojkvän, pojkvän.

 

Han hjälpte hans lillasyster. Det var något med maten, väldigt gulligt tyckte hon iallafall. Sen när föräldrarna äntligen dragit på fest och alla de andra syskonen gått ut för att göra något var de själva. En av bröderna satt på ovanvåningen men det gjorde ingenting.

De satte sig i soffan och skrattade åt något som hänt under middagen. Båda var nervösa.

 

Kolla film fick han ur sig. Tillsammans valde de någon film som båda förmodligen redan sett innan. Ingen av dem brydde sig egentligen om vilken film det var. Men att kolla film är ett måste i början, hade hon fått förklarat för sig av en av vännerna.

 

Soffan var inte jätte stor. Det fanns två stycken och de valde den mindre. Händerna låg bredvid varandra med tio centimeters avstånd längs soffryggen. Han trummade lite med en tummen. En inbjudan tänkte hon och tog nervöst handen i sin. Han besvarade och plötsligt satt de tätt bredvid varandra. Vilken film det var, vad klockan var spelade nu längre ingen roll. Två ungdomar låg på soffan i någon mindre by i Sverige hånglandes som två huliganer och inte ens en jordbävning hade kunnat rubba det som hände.

 

 

Äh skriv, skriv skriv Amanda, sade hon till sig själv. Sittandes i flickrummet med 17 år på ryggen och några fundersamma funderingar. Lös livet, tänkte hon. Nå dina mål och allas förväntningar. Du är som en som inte kan simma. Försök att håll dig ovanför ytan. Men tillslut inser hon att efter en tids sparkande kommer kroppen ge vika och falla för vattnet. Men hon intalar sig själv att någonstans snart finns där en livboj.

Sluta pressa dig själv. Sluta försök leva upp till andras förväntningar. Slut vilja vara alla till lags. Tänk på dig själv för i helvete.

För fan våga misslyckas. Du ska för ihelvete leva i minst 60 år till nog fan har du tid att lära dig av dina misstag och hinna med alla dina drömmar och mål.

Camp korv.

Jag hittade gamla dikter från dikta.se som jag var medlem i under min yngre tyngre år.

Det är okej att sätta ner foten ibland. Verkligen okej.

Och jag skulle älska dig även om du inte tycker som jag.

Prova lär dig opera.

Det är så ofantligt mycket att göra nu att jag påminner om en blondinbella wannabe som balanserar olika projekt på stortån samtidigt som jag försöker skypa och ligga i badet. Underbar combo!

- Om du skypar lär då inte motparten hur man printscreenar. Helt ofantligt vilka fula bilder det kommer upp.

Jag har tur. En av mina absoluta idoler (om man nu fortfarande använder ordet idol..?) är Håkan Hellström. När jag såg honom igårkväll och jag var en halv meter ifrån honom väcktes min inre fjortis vid liv. Jag skrek och hojtade som en galning med ett hopp om att få rör vid honom. Vi två långa sekunder några låtar innan pekade han på mig och tittade in i mina ögon. Jo jag vet det låter som det låter men lyssna innan du klankar ner på vad du själv skriver Amanda.

Idag var jag och en vän på loppis. Just denn loppis är en gång i månaden inomhus i ett ruggit hus. Iallafall. Innan portarna slogs upp ställde sig folket likt tigrar på jakt. De knuffades och puffades, kollades snett. Något de alla hade gemensamt var målet, att snabbt komma in i loppishuset och alla fynd. Ungefär som ett vilddjur som inte ätit på länge, byt då ut vildjuret mot ernst och greta 50 +. Ack vilken rolig syn.

Lypsyl är något som jag är gravt beroende av. För andra är det mobiler men för mig kommer lypsyl i första hand. Jag får helt ärligt panik om jag inte har ett inom en meters avstånd. Knäpp kanske? äh en aning. Men bättre detän en massa andra saker som är beroendeframkallande som choklad.. och droger!