sivip

Den där doften som du vet bara är hans och ingen annans. Som sätter sig i huvudkuddar, påslakan, väggarna taket och allt annat där dofter kan tänkas bosätta sig.

Du pussar på mig så lätt som att jag ska gå sönder.

Jag vill så gärna skriva något. Skriva något som får folk att häppna, att bli förvånade, något som berör och allra helst ska det handla om dig. Men när alla vackra ord har andvändts tusen gånger om och jag inte vill förstöra det genom något pråligt finns det egentligen inte så mycket att säga.

6 månader och jag har varit din och du min.

I wanna listen to sad music and be in your arms and have swetty sex and chare a smoke with you on the stairs

Vad skulle du göra om du fick reda på att du skulle dö imorgon? Jag vet inte varför men av någon konstig anledning har den frågan diskuterats längst mitt tunna livs gång. En återkommande fråga, kanske för att människor gillar att sätta perspektiv på livet och på vad som egentligen är viktigt. Vilka vänner skulle du vilja se om du bara hade 24 timmar kvar att leva tillexempel.
Det är egentligen förfärligt att kategorisera vare sig familj eller vänner.
Kanske skulle det bli som ett väntrum till sjukhuset.
”Nu har ni alla vars 15 minuter med mig. Daniel du får 30 för du är är ändå min pojkvän..”.
Alla har en lista och jag hoppas du vet vilken lista jag pratar om. Vare sig den finns i huvudet, hjärtat, på datorn eller på en servett någonstans så finns den. Saker som du helt enkelt måste göra innan du dör.
Jag har skrivit många sådana lister och tappat bort varenda en.
Hångla med Håkan Hellström, hoppa bungyjump, adoptera minst ett barn, skänka hälften av min lön till välgörenhet, prova röka på, resa till New York osv. För många tar den liksom aldrig slut och inte för mig heller.
Kanske skulle det bli så som ett väntrum. Jag hade iallafall varit med min familj och mina vänner såklart. Och sen tagit första bästa flyg till min pojkvän som bor i Holland. För om jag ska dö så vill jag faktiskt dö hos honom.

Jag älskar att ligga naken bredvid dig. När solen tittar in igenom fönstret och vi inte säger några ord alls. Jag älskar att känna din kropp mot min när du stryker håret och ta bort det från mina ögon.

Om du skulle försvinna från mått liv, ställer jag mig frågan om jag skulle sakna dig.

Svaret är givetvist ja,men en aning tveksamhet är där nog.

För många misstag, för mycket jag lovar som bara runnit ut i sanden.


Antar att det är upp till dig om du vill leva nu eller inte.

Känner jag sådan saknad efter sådant som jag egentligen redan har.

Konst är ett begrepp som för mig varit oförståligt. Meningen med konst, min egen påverkan av konst och konst i allmänhet. Begreppet; vad är konst? Jag tror inte det går att definiera konst. Konst är personligt och oberoende på vad andra människor tycker och tänker. Har du en tillräckligt bra idé om någonting kan det från ditt perspektiv ses som konst men för mig något helt annat. Konst definieras av människor som antingen skapar den eller hittar den. Men har inte själva konst hysterin gått lite över gränsen? Ibland känns det som att en känd konstnär kan peka på en symmetrisk sandslipad sten och säga ”konst, detta är konst” så blir stenen värd hur mycket pengar som helst.

Jag har mycket fördomar om konst. Överklassmänniskor med bruna polotröjer som diskuterar Jean Copleins senaste verk med en väldigt kulturell ton. Jag tror till viss del att mina fördomar stämmer. Eller fördomen om att överklassmänniskorna behöver någonting att spendera en del av sin förmögenhet och köper därför verk för flera miljoner kronor. Fast sen tror jag också att det finns konstsamlare som lever för sinsamling likadant som jag sparar alla biljetter och kort jag får. Min samling är dock värd en oväsentlig summa men för mig betyder den hela världen.

Men jag tror också att konst är så mycket mer. Det beror helt klart på vad konst är för dig men om du räknar in teater, musik, målningar skulpturer osv berör konst varje individ på något sätt hela tiden. Ordet konst är alldeles förstark förknppat med Mona Lisa, oljemålningar och polotröjer. Det är så mycket mer. Street preformance, hur mycket som helst egentligen. Frågar du mig tycker jag tillexempel att Factory Girl som är en film om Andy Warhol är den bästa konsten för mig. Inte just för att Andy Warhol är med i den utan för hur den är gjord. En människa som inte är konstnär kan omöjligt ha skapat en sådan film. Den är... helt orolig. Vinklarna, scenerna, skådespelarna allting är i perfektion och det anser jag vara konst. Men är det inte så? Att det som för mig är helt självklart tillhör kategorin konst kan du hålla för öronen, blunda och skrika, ta väck det förfan.
Det är ungefär som med ett klädesplagg, var och en får ha sin åsikt men om du sedan håller med är en helt annan sak.

Men vilken uppgift har egentligen konsten för vårt samhälle? Återigen är det en tolkningsfårga på vad som egentligen är konst. Men låt oss säga att det är musik, teater, målningar, skisser, street art, skulpturer.... där går jag igenom allting som berör oss dagligen. Men då kan du slå tillbaka och säga, jag lyssnar inte på musik, kollar aldrig film/teater och går aldrig på konstutställningar. Men faktum är att du påverkas så mycket mer än du tror. Musiken i matafären, graffitin med ordet ”kuk” på sätena i bussen (om det nu är konst..?) osv. Vårt kulturella samhälle bygger på konst och konsten bygger på kulturen, knepigt?

Då är frågan, hur jag kommer se på konsten om tio år. Hur ser vi på konst idag och hur ser vi på den längre fram? Tar vi utställningar Warhol & Basquiat är det en tidlös konstform som aldrig blir omodern. Det är en konst som tilltalar såväl indieungdomen som farmor 70+. Det är klart att det kommer finnas olika konstnärer som poppar upp som idol deltagare och är stjärnor för en vecka men det är ovanligt att någon verkligen betar sig in i oss och sätter ett spår. Oftast behöver de dö först.

Jag kommer alltid stolt säga att jag inte gillar konst. Och med det menar jag Mona Lisa konst eller sten konst där någon hittat något som liknar något som blir värt mycket för att personen hittade det och sa ”kolla, konst”. Men egentligen älskar jag konst överallt annat. Och jag antar att jag får ge den andra sortens polotröjer, överklassmänniskor konsten en chans, som med allt annat här i världen. Om jag skulle vilja vara förnurlig nog hade jag avslutat min krönika med en häftig avslutning, grymt massa akademiska ord och en häftig touch som innehåller renässansen, romantikens och filosofernas tycke och tänkte på konst. Men riktigt det spåret vill jag inte gå in på. För just den avdelningen lämnar jag till människorna med polotröjerna. De får gärna diskutera om Mona Lisa är en man, realismens påverkan och kartlägga varje detalj av Leonardo Da vinci liv. Det gör mig inget, men det är heller inget som jag tänker förstå mig på. Jag lämnar de akademiska orden till de intresserade så kan jag fortsätta med min konstform (Dirty Dancing och Håkan hellström tillexmpel). För säger jag att Dirty Dancing är konst då är det väl det? Isåfall är jag nog den mest konstnärliga människan jag vet.

Cause I hade the time of my life

Under middagen funkade inte det vanliga, jag satt tyst som en mus, åt för lite och undvikte att kolla dig i ögonen. Du visste att något var fel, såklart visste du det.

Jag gick upp och la mig i din säng. Släckte ner i rummet, satte på sorglig musik och lade mig ner i sängen. Det var som om allting brast. Tårarna varvade med snyftningar och hela världen var kaos.

Så kommer du in genom dörren lägger dig försiktigt bredvid mig. Pussar mig längs armen, ner mot nacken och viskar
"what's hurting you love, tell me what's bringing you down, please I need to know".
Orden blandas med varandra och du hör förmodligen inte mycket alls av alla snyftningar.
"everything it's everything. I don't wanna leave you on monday, I don't wanna be happy for eleven days and then miserble for 30. I love you to much.. How can I ever want you to leave your family, to leave this."

Så säger du det som ordnar det mesta.
"I'm not leaving my family behind, I'm going to create a new one"
Så hånglar vi försiktigt.

Så hinner jag inte säga något mer förrän du kramar mig hårt och det känns som om det bara finns det vi finns i nu.
Så pratar vi om viktiga saker. Och jag gråter. Jag gråter något så fruktansvärt och du tar hand om mig. Stryker mig över ryggen, pussar mig i nacken och håller min hand.

Jag vill att du ska lova att du aldrig kommer lämna mig. Något som ingen kan lova någonsin.
"I'll be with you as long as you want me". Så tänker jag, at jag vill ha dig alltid.

Sen ligger vi där i flera timmar. Vi säger inte mycket utan mina tårar rinner och du torkar dem.

Och jag kan inte med ord beskriv hur kär jag är i dig.

Så jag säger jag älskar dig varenda fem minut som passerar. Nästan som om att jag kväver dig med "jag älskar dig" pussar och kramar. Också besvarar du med öppet hångel som vi egentligen hatar när andra gör. Men det skiter vi fan i för vi är så jävla förälskade.

Så sitter du där på cafeét en aning ofukuserad för du vill gå därifrån, du mumlar något om servitrisen. Och jag vill egentligen skrika. Nej sitt ner för i helvete. Låt mig ha denna stunden. Låt mig få stirra på dig.

Är så jävla in i helvetes kär i dig, rent ut sagt.

En bild på dig är allt jag egentligen behöver säga.


Sometimes when I wake up, I'm sure you next to me. Realizing you don't tears me up inside, like nothing else. Knowing we gonna figh the distance, fight everything is worth every pain.