En pungspark

En pungspark

 

 

Det är ungefär som att räkna ner till en pungspark.

Här är de olika stegen.

 

  • Du vet om att du ska få en pungspark, men ignorerar det och tror att den inte kommer komma.
  • Du förstår att den kommer.
  • Du ser att den kommer.
  • Du känner smärtan.
  • Du behöver något som stillar smärtan.
  • Du har ont i flera dagar.

 

Oftast tror jag att det bara är något som har hänt. Men plötsligt är alla andra dumma i huvudet. Jag manipulerar händelser och målar ut alla till djävular. Men då har jag inte ens förstått vad felet är.

Det brukar börja med att hag gråter hjälpöst till ett extreme homemakerover program. Tårarna trillar hjälpöst nerför min kind, eller trillar, de sprutar snarare. Jag sitter själv och snyftar i någon timme. Tänker på hur hemsk världen är.

 

Går jag in i något gör det 1000 gånger värre, bråkar mamma med mig blir jag 1000 gånger argare. Men fortfarande har inte den rätta tanken slagit mig.

Sedan kommer toalettbesöken. Mamma kallar mig för en höggravid kvinna. Jag är kissnödig konstant och någonstans mellan toalettbesöken brukar det slå mig.

 

Mensen. Den fruktade tortyr som återkommer en gång i månaden och stannar i nästan en vecka. När jag i det tillståndet är beredd på att den ska komma brukar smärtan inta. Jag brukar förklara för mina killkompisar att det är ungefär som att någon miniperson knyter en rosett av mina äggstockar. Efter smärtan kommer suget. Det är ungefär som en gravid kvinna som har cravings. Mitt är likt många andra tjejer i nöd choklad. Galna saker har jag gjort för den där jäkla chokladen.

Cyklat ner till affären i pyjamas, bakat kladdkaka halv två på natten och slickat kakopulver, (vilket inte rekommenderas då det är vidrigt). Runt denna perioden brukar omgivningen förstå.

Och sen.

Då kommer den.

Sen stannar den med smärtan, chokladbegäret och mitt humör till monster i flera dagar. Sen försvinner den. Trots att den har knackat på min port flera gånger nu blir jag lika förvånad då den kommer. Trots att jag har tecken lika tydliga som varningsskyltar ignorerar jag dem likt en rattfyllerist och kör på som vanligt. Men jag får akta mig för snart kommer den, krypandes och slår till. Eller det kanske snarare är omvärlden som får skydda sig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0